FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Det började den 6/8 vid halv sju tiden på kvällen med misstänkt vattenavgång. Det var också blotillblandat så vi åkte in på en kontroll. Och där fick vi det bekräftat också, att det var vattnet som hade börjat sippra lite och blödningen var troligtvis det sista av slemproppen som hade lossnat.
Vid det här laget så hade jag börjat fått lite små värkar som kom ganska regelbundet men gjorde sig dock inte mkt till känna.
Läkaren tyckte att vi skulle åka hem och försöka få lite sömn och invänta att värkarna skulle sätta igång mera. Vi fick också en tid för igånsättning kvällen efter, då det hade gått 24 timmar efter vattenavgången, om nu inte värkarna skulle kicka igång ordentligt. Vilket jag verkligen hoppades på !

Vart igångsatt med värkstimulerande dropp med Gabriel, och det var ingen höjdare så jag ville verkligen, verkligen behöva slippa det den här gången..

Nu skulle man alltså åka hem och försöka få lite sömn.. men det var faktist lättare sagt än gjort..
För hur som helst om inte värkarna skulle komma igång ordentligt så skulle dom ändå sätta igång förlossningen kvällen efter.. vilket verkligen inte gick att ställa in sig på.
Att jag ska föda snart !! Att efter 9 långa månaders väntan så skulle vi äntlingen få träffa den lilla personen, vilket jag verkligen såg framemot..
Men alla dagar som man gått och varit beredd på att föda när som helst vände sig till att jag inte var beredd nu på att föda, samtidigt som jag inte ville gå en dag till med att vara gravid ! Det var riktigt blandade känslor, man var nervös, orolig, glad, förväntansfull men det gick ändå på nått sätt inte att ställa sig in på att jag skulle föda inom det närmsta dygnet..

Var det rädsla för igångsättningen elr bara att det var så mkt känslor på en gång, jag vet inte, men det vart inte mkt sömn denna natt iaf.

Värkarna gjorde sig mera påtagliga men dom var inte riktigt regelbunda. Dom började kännas mera och mera i ryggen och en del gjorde faktist riktigt ont ! Men det var fortfarande hanterbart och jag kände att jag ville vara hemma så länge som det var så.
Timmarna gick och vi började närma oss tidpunkten som vi hade fått för igångsättning. Jag försökte både vila så mkt som möjligt men jag försökte också få igång värkarna mera när vi ändå gick här hemma och väntade, och väntade.. Jag ville ju att det skulle starta ordentligt av sig själv..

När det bara var någon ynka timme kvar tills det var dags att åka in till förlossningen så började en del värkar göra så förbannat ont i ryggen på mig. Så vi åkte in lite tidigare och där fick vi ett glädjane besked, att dessa värkar som jag gått med hemma hade gjort lite nytta iaf. Var öppen 3-4 cm, så vi fick ett rum och började göra oss redo för att genomgå det sista av förlossningen..

Den 7/8 kl. 20.23 så vart vi inskrivna.



Dock var värkarna inte så starka än, men eftersom jag var så nervös och rädd för att få värkstimulerande så ville jag försöka lite till med att få igång värkarna på ett naturligt sätt. Alla tyckte det lät som en bra ide och vi vart lämnade ifred ett tag.

Nu ökade adrenalinet och förväntingarna och spänningen var verkligen på högsta nivå.. Nu var jag verkligen redo, mer än någonsin.. för nu ska jag föda !!!!

Efter ett tag beslutade BM att det var nog bäst att ge värkarna en liten knuff med dropp, och jag övervan min rädsla och gick till slut med på det.. Dock så stack dom mig fel tre ggr innan dom lyckades få in droppet, grrrr !!

Klockan var nu strax innan elva, och man kan säga att det var lugnet före stormen..

En timme senare så undersökte dom mig (kl. 23.45) men då var det bara ynka 5 cm öppet. Och vid det här laget så använde jag mig utav TENS och varma kuddar. Jag försökte stå och gå så mkt som möjligt. Ville ju verkligen få ut den lilla krabaten NU ! Även fast värkarna gjorde ont nu så var dom ändå hanterbara.

Jag hade bestämt mig för att först försöka utan bedövningen så länge som värkarna var hanterbara..

En timme senare så var det dags för en ny undersökning (kl. 00.45) men då hade jag bara öppnat mig ynka 6 cm, så 1 cm på en timme ! SUCK !! Efter den här undersökningen så kände jag mig riktigt less. Det kändes som det inte hände nånting och som att det skulle ta låååååååång tid.. Jag bröt ihop och ville bara ge upp nu.. Fy så less jag kände mig.. och tröttheten gjorde sig till känna..

Värkarna vart bara starkare och starkare och det började bli svårt att hantera dom nu. Så åt helvete med värme kuddarna och TENS apparaten, för det hjälpte inte ett skit nu ! Nu var det fram med lustgasen istället och jag kan säga att den snabbt blev min bästa vän, ville inte släppa ifrån mig den !

Sen tog det ytterligare en timme (kl. 01.45) och då hade det hänt mkt, hela 8 cm ! Men det gjorde så FRUKTANSVÄRT ONT nu ! Jag ville ha nånting, lustgasen funka inte längre !! Vid det här laget så kunde jag inte hantera nånting, jag grät, ville bara ge upp. Men på något sätt så kände jag fortfarande det här adrenalinet att bebbe ska UT, jag tänker inte ge upp för han/hon ska UT !

Jag hade tydligen vräkt ur mig att jag inte kunde förstå att jag gjorde om det här..

Men sen gick det fort för 01.55 så gick restrerande vatten spontant, och då fixerade lilla bebis sig också. Och 5 min efter började jag få krystvärkarna. Och eftersom det gick så fort nu mot slutet så kunde jag ju glömma nån bedövning mot smärtan, utan jag fick nöja mig med lustgasen. Som på något sätt fortfarande var min bästa vän trotts att jag inte tyckte att den hjälpte ett skit nu !

Nu dom restrerande 7 min. innan Oliver föddes, var dom längsta 7 min. i mitt liv, dom läskigaste 7 min. i mitt liv och jag har aldrig kännt mig så liten och maktlös. Allt är suddigt eftersom jag var så inne i mina krystvärkar. Men rätt som det här så strömmar det in en massa folk i rummet. Jag fattar inte varför, bara att bebisen måste ut fort !
Alla ber mig att krysta, fast jag inte har krystvärkar. Ena trycker upp lustgasen i ansiktet på mig och ena står beredd över min mage, beredd att trycka på magen.

Usch fy, jag kände mig så liten och rädd..

Jag använde mig verkligen av alla mina krafter, samtidigt som jag inte fattade vad som hände. Det gjorde ju så ont, så jag ville inte krysta heller.. Men efter 7 min. så kom han äntligen ut och jag började invänta skriket... och han skrek.. Och min första tanke var, att han lever !!



Under dom sista 7 min. så trodde jag ett tag att vi skulle förlora bebisen. Hjärtljuden gick nämlingen ner, men allt gick ju bra trotts allt, utan nå komplikationer, vilket är en obeskrivlig lycka !

Den 8/8 kl. 02.07 fick vi höra våran lilla bebis ta sina första andetag, möta hans blick för första gången, och för första gången få upp han i våran famn. Denna stund är en oförglömmlig upplevelse. När jag fick upp denna lilla pojke i famnen så kom glädjetårarna, jag var så glad !

Efter 9 långa månader så är han äntligen här, en obeskrivlig lycka <3 <3

*OLIVER VINCENT LIND*




Det var ett par kämpiga timmar innan Oliver kom till världen, och tack vare allt stöd som jag hade, dels av min sambo så klarade jag det bra. Men jag hade nog inte gjort det lika bra om jag inte hade haft min älskling vid sidan av som var till ett otroligt stöd <3 <3

 Och jag kan inte mer än att säga.. att jag klarade det !!!
Ännu en till förlossning.. jag har fött barn !! :P
Man känner sig så stolt,
och vill visa upp det som man har skapat inför hela världen <3